Din sanna existens

Om vad och vem du är

Du är inte din kropp

Oftast tänker du inte ens på att du har en kropp. Ibland, när du har ont, eller upplever njutning, så upplever du den. Men när den bara fungerar som den skall, så är du någon helt annan stans mentalt. Inte nog med att du inte alltid känner kroppen, den gör dessutom saker helt automatiskt, utan ”din” hjälp.

När du fokuserar på att du skall till affären så kan kroppen din knyta skosnörena utan att du behöver fokusera på det. Plötsligt är du bara klar. ”Duktig kropp!”.

Visste du förresten att de flesta av din kropps celler byts ut varje år? Ändå ser den ungefär lika dan ut, och fungerar på samma sätt. Du är definitivt inte din kropp.

Du är inte dina känslor

Känslor är något du upplever, inte något som du är. Du kan känna dig lycklig, men lycklig är inte vad du är egentligen (alltså, det definierar inte dig som varelse). Ibland är du ledsen, ibland är du glad och ibland är du kanske kär. Känslor kommer och går, men du existerar alltid.

Du är inte dina tankar

Det har funnits några få tillfällen då du inte tänkt en endaste tanke, du har bara upplevt känslan av att existera. Kanske under chock, kanske när du haft sex, kanske när du mediterat. Förutom att vara en underbar upplevelse, så är det också ett tecken på att du inte är ditt psyke.

Jag tycker det ganska ofta slinker in tankar från helt oväntat håll, som om jag själv inte hade tänkt dem. Automatiserat tänkande. Tankar är flyktiga – de är inte vad du är. Hur skulle de kunna vara det, när du kan se på den objektivt, utifrån?

Gemensamt för både kropp, känsla och tanke är att de tycks ha någon egen drivkraft och intelligens. De kan göra saker som överaskar dig och som inte kräver något val från din sida. Om någon är elak mot dig, som du uppriktigt tror att du skiter i, så kanske du får ont i magen, känner ångest och börjar tänka självdestruktiva tankar. Och du blev perplex och undrar vad som pågår. Du tyckte ju att du inte brydde dig – men uppenbarligen fanns det delar av dig som gjorde det.

Det finns mycket som tyder på att vi bara är medvetna om några ynka procent av vad som pågår runt omkring oss och inuti oss själva. Det undermedvetna snappar upp allting, men ditt medvetna jag ser bara det som passerar ditt undermedvetna filter.

Allting som det undermedvetna inte kan godkänna pga. starka rädslor filtreras bort. Allt som du ditt undermedvetna anser att du sett tillräckligt många gånger slinker dig bara förbi. Så, man kan väl säga att du som varelse är mycket större än du anar, men att din allra innersta natur inte är något annat än en upplevare med absolut och oändlig potential.

Det är vad jag får fram när jag skalar bort allt som inte är jag – kropp, känslor och tankar – en känsla av ren potential och känslan av att vara en tomhet som bevakar och upplever. Som att man besitter hela Universum men inte uttrycker det i tanke. Hur upplever du dig själv när du skalar bort allt som inte är du?