Ingen bryr sig om vetenskapen

Om hur den stora massan missat de senaste hundra åren inom vetenskapen

Jag har älskat vetenskap sedan grundskolan. Jag har svaga minnen av att Annica, vår härliga lärare på den tiden, introducerade oss till astronomin. Enda sedan jag fick höra om Jorden, Solen, Månen och alla stjärnor så har jag varit intresserad. Jag har per automatik läst populärvetenskap, för att det är intressant. Men det har fått stå för mig det – för ingen i min närhet har någonsin brytt sig om vetenskap.

När jag blev äldre fokuserade jag ganska mycket på andligheten. Jag såg tydliga paralleller mellan vetenskap och andliga fenomen, men folk vägrade lyssna på mig. Folk brydde sig bara om kristaller och delfinregnbågar. Inte om verkliga fenomen och kritiskt granskande.

Något som en andlig vetenskapsintresserad människa automatiskt älskar är kvantfysik, och relativitetsteorin. Och så klart jag också…

Jag kan inte förstå att människor inte vet vad vetenskapen har lett oss. Inte nog med det, de allra flesta jag pratar med har missat de senaste hundra åren inom vetenskapen. Alla ställer sig helt frågande och perplexa över att rum och tid är en och samma sak, och att tiden går långsammare om man färdas extremt fort. Folk tror jag snackar skit när jag pratar om att observatören faktiskt påverkar elektroner i experiment.

Det är inte som att det är nya rön direkt. Men de är fortfarande helt främmande för de allra flesta. Det klassas väl som för avancerat för grundskolan och gymnasiet, om man inte pluggar naturprogrammet. Ändock lär man sig om atomer och molekyler redan i mellanstadiet, trots att det kan göras hur avancerat som helst med modern vetenskap. Liksom kvantfysik kan förklaras för ett barn. Här kommer ett försök till detta:

Meditera mera

Hur enkelt det är med meditation och vilka resultat det kan ge

Jag läste en artikel om meditation som var mycket intressant! Den har vetenskapliga fakta som säger att hjärnan faktiskt blir större av att meditera, och att man samtidigt föryngras.

Jag är inte beroende av vad vetenskapen säger för att känna verkliga effekter, men det är alltid kul när vetenskapen kommer ifatt, eftersom de använder mycket kloka metoder för att räkna ut vad som är sant och ej.

Jag brukar rekommendera meditation till människor ibland som verkar lite hispiga och nojiga. Jag får nästan alltid svaret ”Jag vet inte hur man gör…”. Många tror fortfarande att det är något avancerat och flummigt, trots att det nu mera finns företag som regelbundet erbjuder meditationsstunder för sina anställda då det finns vetenskapliga belägg för att man arbetar bättre. Principerna för meditation är mycket enkla, men innan man blir duktig kan det krävas lite övning, det är sant.

Steg 1

Slappna av i hela kroppen. Det spelar ingen roll hur du sitter eller ligger, bara du har det bekvämt. Om du vill försäkra dig om att du är riktigt avslappnad kan du gå igenom alla kroppsdelar, nedifrån och upp, och be varje del av dig släppa alla spänningar.

Försök att känna att det sker, lite som att kroppsdelen flyter ut. Var extra vaksam med käken, nacke och solar plexus som ofta är spända utan att vi tänker på det. Jag som är ganska van vid avslappningsövningar kan bara föreställa mig ett fält som passerar kroppen på en sekund och släpper alla spänningar. Men jag har också upptäckt att ju mer jag verkligen fokuserar på att slappna av, desto bättre blir upplevelsen.

Steg 2

Sluta tänka. Det är oftast en stor utmaning för människor, som är vana att tänka under hela deras vakna tid om dagarna. Den bästa metoden jag känner till att intensivt lyssna efter nästa tanke som skall äga rum i ditt huvud. Vänta mentalt på att den ska komma… det är ungefär som med nysningar alltså, den kommer inte när man väntar på den.

Själva lyssnadet efter tankarna stillar psyket. Andra metoder är att låta tankarna ebba ut genom att tänka igenom det som dyker upp och vänta på att de skall stilla sig. Annars är det ofta en bra metod för människor att fokusera på andningen. För att lära sig att inte tänka alls behöver man ofta fokusera på en enskild sak i början.

Steg 3

Detta steg går ut på att arbeta med sig själv och sin omgivning. Det är dock inte ett krav att man gör detta, i många fall kan steg 1 och 2 ger mer än tillräckligt, särskilt om du är nybörjare. När man väl nått fysisk och psykisk vila så har man här chansen att ändra på sina tankestrukturer ganska så mycket bättre än man har i vanligt vardagligt tillstånd.

Metoder och effekter

Det är inte omöjligt att du får mystiska upplevelser redan efter steg 2. Har du sedan tidigare varit stressad och spänd så kommer dessa två steg att kännas helt underbara. Gör du det fullt ut under en längre tid kommer du troligen att hamna i trans, vilket innebär att kroppen sover medan medvetandet är vaket.

Transstadiet känns ganska konstigt, beroende på hur djup trans du befinner dig i. Första symptomen är ofta att du känner en klar förändring i ditt sätt att tänka och rummet omkring dig kan kännas annorlunda. Exempelvis kan det plötsligt kännas väldigt kallt, eller rummet kan kännas växa ofantligt. Här har du verkligen chansen att nå djupare i ditt medvetande och ändra på det du inte är nöjd med.

Ibland har man inte tid att meditera heller, det vet jag. Men meditation går inte alltid ut på att sitta still i lotusställning. Min favoritmeditation äger rum på spårvagnen från jobbet exempelvis. Folk tror att jag sitter och slumrar, men i själva verket arbetar jag med mig själv och bygger upp önskvärda känslor. Eller när du står i en kö nästa gång, varför stå där och sura, när du kan passa på att meditera lite? Små, vardagsmeditationer kan verkligen förädla ditt liv, jag lovar dig.

De lär inte ta dig till trans, men säkert göra dig till en mer avslappnad och glad människa.

Dimensionslära

Ett tankeexperiment om matematiska dimensioner

Något som verkligen kan få en helsnurrig att tänka på dimensioner – ”Det är perfekt att blogga om” tänkte jag. Förvirring är första steget mot utveckling När jag pratar om dimensioner så menar jag inte parallella världar, utan matematiska dimensioner.

0D (punkt)

I noll dimensioner finns inga axlar, så ett föremål där kan omöjligtvis ha någon form, storlek eller läge. Något kan bara existera eller ej, det är allt. Den kan dessutom bara vara en enhet stor, varken mer eller mindre. Ett 0D-universum är alltså bara en punkt. Sett ur 0D finns det heller inga andra punkter någonstans.

1D (längd)

Den första axeln kallar vi för x. I den här dimensionen kan ett objekt vara olika långt och befinna sig på olika ställen på x-axeln. Om vi föreställer oss att vi skulle kunna leva i en sådan här dimension så skulle vi kunna se en punkt. Varför? Jo, låt oss säga att det var möjligt att ha ett öga på ena sidan av ens längd, då skulle detta öga bara kunna se längs x-axeln, det enda som då kan ses är just en dimensionsbredd (0D).

2D (bredd)

Man brukar jämföra 2D med ett papper, vilket stämmer bra, förutom att den inte alls har någon tjocklek, inte ens en tusendels millimeter. Här finns ännu en axel som vi kallar y. Det nya i den här dimensionen är bredd. Den kan åka upp, ned, vänster och höger och kan ha vilken geometrisk 2D-form som helst.

Om vi skulle kunna titta i den här dimensionen så skulle vi bara se en rand. Det är lätt att lura sig själv att tro att man ser sig själv uppifrån, men det gör man naturligtvis inte eftersom den dimensionen inte existerar. Man ser längs 2D-universumet som då är en dimension tjock.

3D (djup)

Det är i den här dimensionen du upplever nu. Z-axeln kommer plötsligt in i bilden, vilket ger möjlighet för djupet. Du kan röra dig uppåt, nedåt, framåt, bakåt, vänster, höger. Alla har talat om för mig sedan jag var liten att vi ser i 3D, men det är helt enkelt inte sant. Precis som de övriga dimensionsvarelserna ser man i en lägre dimension än man är i. Vi ser alltså i 2D, och inget annat.

Men hur är det möjligt? Vi ser ju djupet, kanske du säger. Ja det gör vi, på simulerad väg. Vi ser världen som en tavla utan djup, men tack vare att vi har två ögon som sitter i lite olika vinklar kan vi få stereoseende. Det är hjärnan som slår ihop synen från två olika ögon och bildar en känsla av djup. Detta är något hjärnan lär sig, och är inte medfött.

Men om man tittar med ett öga borde man alltså se allt som en tavla? Ja, det gör man faktiskt, men våran hjärna är smart, den vet hur långt ifrån saker är genom att ha lärt sig det. Genom att röra lite på huvudet kan du också se från lite olika vinklar, vilket ger samma effekt som stereoseende.

De flesta fåglar har ett öga på vardera sida av huvudet. Har du sett hur de rycker med huvudet? Det är just för att få en bild av hur långt borta någonting är. Vill du testa det här kan du sätta upp två olika stora cirklar och placera dom olika långt borta. Vid ett visst läge kommer cirklarna se ut att ligga bredvid varandra och vara lika stora. Detta endast när du tittar med ett öga.

4D

Den här dimensionen är inte helt lätt att förklara, det är lite som att förklara djup för en 2D-varelse. Den skulle helt enkelt aldrig förstå. Man kan dock rita upp exempelvis en 3D-kub på ett papper därför att våran hjärna hjälper oss att se vad det är. Simulerad djupkänsla. En 2D-varelse som skulle se en sådan här ritad kub skulle inte förstå varifrån de extra strecken kom.

På samma sätt skulle vi kunna rita upp en 4D-figur här, men den skulle inte upplevas som något symetriskt för oss. Den skulle ha en konstig form som vi inte skulle förstå. För att beskriva en 4D-form behövs en extra axel. Problemet för oss är; Var skulle den axeln peka om den inte får peka upp, ned, framåt, bakåt höger eller vänster? Det går helt enkelt inte, lika lite som man kan peka uppåt när man befinner sig på ett papper. Uppåt för dom blir i sidled för oss.

Om man sätter en kub på ett papper skulle den se ut som en vanlig fyrkant för 2D-folk. Givetvis skulle de inte se hela fyrkanten samtidigt, utan endast en linje som såg olika lång ut från olika vinklar. Men skulle de gå runt den skulle de nog kunna lista ut att det var just en fyrkant. Ett 4D-objekt skulle kunna se ut som en vanlig 3D-kub för oss, men i den fjärde dimensionen skulle den troligen inte alls vara en kub i vår bemärkelse.

Men om man vecklar ut en 3D-kub så blir resultatet 6 fyrkanter. Dessa fyrkanter skulle kunna ses av 2D-befolkningen, men de skulle aldrig kunna förstå hur fyrkanterna satt ihop på ett sätt för att bli en symetrisk figur. På samma sätt skulle vi kunna observera ett helt 4D-objekt, men vi skulle inte förstå dess sanna natur.

Inom vetenskapen brukar man se den fjärde dimensionen som en relativ väv som består av både tid och rum samtidigt. Därför säger man att man inte kan påverka rummet utan att också påverka tiden. Det här med 4D-kuber och så vidare var bara ett mentalt experiment, vi ska alltså inte föreställa oss massa konstiga former som flyger omkring. Verkliga 4D-former handlar förmodligen om olika krökningar som beror på gravitation och andra krafter. Inga perfekta kuber eller sfärer.

En sak jag finner väldigt spännande med detta är att våran värld ju består av ett oändligt antal 2D-världar. Man kan ta en skiva ur våran värld, i vilken vinkel som helst, och skapa en 2D-värld. Därför är det högst osannolikt att det existerar verkliga 2D-varelser, vi skulle helt enkelt se dem i såfall. Det skulle också vara mycket svårt för naturen att lyckas skapa något komplext med så enkla dimensioner. Dessutom skulle 2D-figurerna passera in i varandras universum hela tiden vilket nog skulle förvåna dem en aning.

Det är ju inte bara att skiva vår värld från ett håll – det går ju att göra i 360 grader. Hur som helst – överför den tanken till den fjärde dimensionen. Den består av ett oändligt antal 3D-världar. Om det vore sant, och inte bara våran 3D-värld var befolkad, så skulle det passera massa konstiga former här och var hela tiden. Det får mig att tänka på paranormala fenomen i och för sig, men jag tycker ändå att det är väldigt sparsamt med den varan.

Jag hittade en video om just detta, som även ett barn kan förstå Jag kan även rekommendera boken Flatland/Sphereland som handlar om just det här.